Dag 1 - Operationsdagen
Del 1: Morgonen började med en väckning klockan 9.00, hade sovit av och till under hela natten så var relativt lättväckt. Tog mig in i duschen där jag stod ett bra tag, kände att jag behövde det. Tog beslutet att ta på mig mjukisdressen då den kändes mysigast och lämpligast för dagens besök. Såg till att få i mig rejält med vätska fram till kl.10.00 (vätskeintag fram till 2 timmar innan operation) då min föredetta styvfar Urban hämtade upp mig. Vi var på plats i Västerås i god tid så vi spenderade några döda minuter i cafeterian innan vi letade oss fram till operationsavdelningen. När vi nådde våning 4 möttes vi av en stor grå dörr märkt med texten: "OBS! Inga anhöriga får tyvärr följa med in p.g.a. säkerheten". Så där tackade jag Urban för skjutsen, han begav sig hemåt igen och jag begav mig in på avdelningen. Anmälde mig i receptionen ca 11.20 och slog mig ner i väntsalen. Det dröjde inte länge förrän narkossjuksköterskan ropade upp mig och tog med mig till omklädningsrummet. Jag fick operationsstrumpor med tillhörande blå tossor, ett långt vitt operationslinne och slutligen en blå rock. Mina kläder fick jag hänga in i ett skåp (inklusive BH). Som jag nämnde tidigare så är inga smycken tillåtna under operation, och eftersom jag har en tungpiercing så var jag även tvungen att plocka ur den. Efter klädombytet fick jag slå mig ner i väntsalen igen och invänta läkaren. Det dröjde inte heller länge förrän läkaren dök upp. En kvinna som tog med mig till ett samtalsrum där hon tittade mig i halsen, lyssnade på mina lungor och informerade mig om det kommande ingreppet. Hon frågade även mig angående deltagande i en aktuell forskningsstudie i samband med min tonsillektomi som jag tackade ja till.
Forskningsstudien som jag tackade ja till kan beskrivas såhär: Borttagande av halsmandlarna görs idag med flera olika tekniker. Efter operationen får de flesta patienter besvär med smärta och behöver ta regelbunden smärtlindring. Vid ÖNH-kliniken på centrallasarettet I Västerås genomförs nu en forskningsstudie, där de jämför om det är någon skillnad i smärta efter operation mellan två av de olika operationstekniker som de använder. Ingen av teknikerna är hittills bevisat bättre än den andra, och båda används idag på kliniken:
* Den ena tekniken är borttagande av halsmandlarna med hjälp av diatermisax. Denna sax klipper, och bränner (avger värme till vävnaden) samtidigt, vilket ger en skärande och blodstillande effekt.
* Den andra tekniken är borttagande av halsmandlarna med hjälp av en harmonisk skalpell. Denna består av en trubbig krok, som skär genom vävnaden genom att den lilla kroken vibrerar snabbt och på så sätt delas vävnaden och alstrar energi (värme) som har en blodstillande effekt.
Metoden tilldelades genom lottning och vilken metod som jag fick får jag inte veta förrän forskningsstudiens slut. Jag fick göra en smärtskattning efter VAS-skalan två gånger under operationsdagen och ska sedan fortsätta göra det en gång om dagen i totalt 14 dagar. Mina smärtskattningar ska slutligen skickas till ÖNH-kliniken efter 14 dagar för bedömning.
Efter att läkaren sagt sitt fick jag återigen slå mig ner i väntsalen. En kort stund därpå blev jag uppropad av narkossköterskan igen. Hon gav mig 2 tabletter, oxycontin för smärtlindring och en annan tablett mot illamående som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon uppmande mig att gå toaletten en sista gång innan hon visade mig in till operationssalen. Innan jag klev in i operationssalen fick jag en operationsmössa för att få undan allt hår, jättesexigt!. I operationssalen blev jag vänligt bemött av 5 personer, narkossjuksköterskor och narkosläkare samt överläkare. Jag fick hänga av mig den blå sjukhusrocken och ta plats på operationsbritsen där jag blev omsvept av varma filtar. Jag blev informerad om att jag skulle få andas in syrgas under nedsövningen och att det skulle vara en typ av andningsmotstånd i masken, detta för att nå ut till alla alveoler (lungblåsor) i lungan. Motståndet i masken kan jämföras med hur det är att andas vid ett astmaanfall, vilket var lite obehagligt men det underlättade då jag fick hålla masken över mun och näsa själv. En nål sattes utan problem i min vänstra hand, dropp kopplades på, blodtrycksmanchetten kopplades på (höger arm då droppet kom i vänster), EKG sladdar på bröstet kopplades på och en saturationsmätare (som mäter syresättningen) sattes på mitt finger. Medan jag andades in syrgasen och droppet rann in så kopplade sjuksköterskan efter en stund på nedsövningsmedlet och innan jag visste ordet av det somande jag in i narkos, anestesi.
Del 2: Många brukar säga att det endast har kännts som att de har varit nedsövda i några minuter när de väl vaknar. För mig var det precis tvärtom, det kändes faktiskt att jag hade varit nedsövd ett tag. Jag vaknade på uppvakningsavdelningen av att sjuksköterskan skakade lite lätt på mig och själv började jag skaka som ett riktigt asplöv. Synen var annorlunda och det märktes att jag fortfarande var groggy, jag kunde inte öppna ögonen p.g.a. det starka ljuset så de fick lov att släcka taklampan. Jag blev omsvept av fler filtar för att dämpa skakningarna. Jag kände hur blodtrycksmanchetten regelbundet spändes åt automatiskt 1 gång varje kvart för att läsa av mitt blodtryck. Ovanför mig hängde droppet som sakta men säkert droppade in. Jag kände hur halsen var fylld med slem och smärtan ska vi inte tala om, den strålade upp i öronen, jag hade otroligt ont. Varje gång jag försökte svälja ner slem kände jag smaken av blod, vilket gjorde mig illamående. Jag var otroligt trött och kunde knappt hålla ögonen öppna. Jag fick regelbundet skatta min smärta. Sjuksköterskan försökte uppmuntra mig till lite glass, men det gick inte. Istället fick jag ett glas saft som jag efter omständigheterna lyckades få i mig. Operationen hade tagit ca 2 timmar och på uppvaket låg jag i flera timmar tills sjuksköterskan bedömde att jag var redo att försöka resa på mig och ta några steg. Jag fick hjälp upp till sittande ställning på sängkanten, hela världen snurrade så jag var tvungen att sitta upp ett tag. Sjuksköterskan tog mig under armen och jag tog mig fram på svaga ben, har aldrig någonsin känt mig så svag, mina ben kunde knappt bära mig. Tog mig till toaletten och försökte kissa men det gick inte, inte än. Gick tillbaka till sängen och somnade, illamående och skakig. Vaknade om på nytt av att sjuksköterskan bad mig göra ett nytt försök på toaletten, viktigt att få igång kroppen igen efter narkosen, och den här gången gick det. Fick hjälp med att ringa till pappa som skulle komma och hämta hem mig. Jag bytte tillbaka till mina egna kläder, fick nålen borttagen och fick med mig en hel bunt med papper hem innehållande viktig information samt recept på smärtstillande. Jag fick även med mig en spypåse utifall en olycka skulle komma att ske. Pappa och Linda hämtade hem mig och jag halvsov och mådde illa hela vägen hem.
Strax innan 20.00 kom jag hem, satte mig i trappen med spypåsen redo, och där kom det, allt på en gång! Galla och blod som bildade en kolsvart färg. Gjorde något så fruktansvärt ont att spy med öppna sår i halsen, men allt kändes det bättre i magen efteråt. Jag tog två alveodon och en ipren direkt, oxycontinen ska jag ta 1 inatt. Tittade mig i halsen innan jag la mig, stora vita beläggningar på såren syns, vilket är helt normalt och jag tror aldrig att jag har sett gomspalten så svullen, någonsin, den är sjukt stor! Nu ska jag fortsätta sova, som om jag inte har gjort det tillräckligt idag, men kan knappt hålla ögonen öppna, godnatt!
Kram Louise
Forskningsstudien som jag tackade ja till kan beskrivas såhär: Borttagande av halsmandlarna görs idag med flera olika tekniker. Efter operationen får de flesta patienter besvär med smärta och behöver ta regelbunden smärtlindring. Vid ÖNH-kliniken på centrallasarettet I Västerås genomförs nu en forskningsstudie, där de jämför om det är någon skillnad i smärta efter operation mellan två av de olika operationstekniker som de använder. Ingen av teknikerna är hittills bevisat bättre än den andra, och båda används idag på kliniken:
* Den ena tekniken är borttagande av halsmandlarna med hjälp av diatermisax. Denna sax klipper, och bränner (avger värme till vävnaden) samtidigt, vilket ger en skärande och blodstillande effekt.
* Den andra tekniken är borttagande av halsmandlarna med hjälp av en harmonisk skalpell. Denna består av en trubbig krok, som skär genom vävnaden genom att den lilla kroken vibrerar snabbt och på så sätt delas vävnaden och alstrar energi (värme) som har en blodstillande effekt.
Metoden tilldelades genom lottning och vilken metod som jag fick får jag inte veta förrän forskningsstudiens slut. Jag fick göra en smärtskattning efter VAS-skalan två gånger under operationsdagen och ska sedan fortsätta göra det en gång om dagen i totalt 14 dagar. Mina smärtskattningar ska slutligen skickas till ÖNH-kliniken efter 14 dagar för bedömning.
Efter att läkaren sagt sitt fick jag återigen slå mig ner i väntsalen. En kort stund därpå blev jag uppropad av narkossköterskan igen. Hon gav mig 2 tabletter, oxycontin för smärtlindring och en annan tablett mot illamående som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon uppmande mig att gå toaletten en sista gång innan hon visade mig in till operationssalen. Innan jag klev in i operationssalen fick jag en operationsmössa för att få undan allt hår, jättesexigt!. I operationssalen blev jag vänligt bemött av 5 personer, narkossjuksköterskor och narkosläkare samt överläkare. Jag fick hänga av mig den blå sjukhusrocken och ta plats på operationsbritsen där jag blev omsvept av varma filtar. Jag blev informerad om att jag skulle få andas in syrgas under nedsövningen och att det skulle vara en typ av andningsmotstånd i masken, detta för att nå ut till alla alveoler (lungblåsor) i lungan. Motståndet i masken kan jämföras med hur det är att andas vid ett astmaanfall, vilket var lite obehagligt men det underlättade då jag fick hålla masken över mun och näsa själv. En nål sattes utan problem i min vänstra hand, dropp kopplades på, blodtrycksmanchetten kopplades på (höger arm då droppet kom i vänster), EKG sladdar på bröstet kopplades på och en saturationsmätare (som mäter syresättningen) sattes på mitt finger. Medan jag andades in syrgasen och droppet rann in så kopplade sjuksköterskan efter en stund på nedsövningsmedlet och innan jag visste ordet av det somande jag in i narkos, anestesi.
Del 2: Många brukar säga att det endast har kännts som att de har varit nedsövda i några minuter när de väl vaknar. För mig var det precis tvärtom, det kändes faktiskt att jag hade varit nedsövd ett tag. Jag vaknade på uppvakningsavdelningen av att sjuksköterskan skakade lite lätt på mig och själv började jag skaka som ett riktigt asplöv. Synen var annorlunda och det märktes att jag fortfarande var groggy, jag kunde inte öppna ögonen p.g.a. det starka ljuset så de fick lov att släcka taklampan. Jag blev omsvept av fler filtar för att dämpa skakningarna. Jag kände hur blodtrycksmanchetten regelbundet spändes åt automatiskt 1 gång varje kvart för att läsa av mitt blodtryck. Ovanför mig hängde droppet som sakta men säkert droppade in. Jag kände hur halsen var fylld med slem och smärtan ska vi inte tala om, den strålade upp i öronen, jag hade otroligt ont. Varje gång jag försökte svälja ner slem kände jag smaken av blod, vilket gjorde mig illamående. Jag var otroligt trött och kunde knappt hålla ögonen öppna. Jag fick regelbundet skatta min smärta. Sjuksköterskan försökte uppmuntra mig till lite glass, men det gick inte. Istället fick jag ett glas saft som jag efter omständigheterna lyckades få i mig. Operationen hade tagit ca 2 timmar och på uppvaket låg jag i flera timmar tills sjuksköterskan bedömde att jag var redo att försöka resa på mig och ta några steg. Jag fick hjälp upp till sittande ställning på sängkanten, hela världen snurrade så jag var tvungen att sitta upp ett tag. Sjuksköterskan tog mig under armen och jag tog mig fram på svaga ben, har aldrig någonsin känt mig så svag, mina ben kunde knappt bära mig. Tog mig till toaletten och försökte kissa men det gick inte, inte än. Gick tillbaka till sängen och somnade, illamående och skakig. Vaknade om på nytt av att sjuksköterskan bad mig göra ett nytt försök på toaletten, viktigt att få igång kroppen igen efter narkosen, och den här gången gick det. Fick hjälp med att ringa till pappa som skulle komma och hämta hem mig. Jag bytte tillbaka till mina egna kläder, fick nålen borttagen och fick med mig en hel bunt med papper hem innehållande viktig information samt recept på smärtstillande. Jag fick även med mig en spypåse utifall en olycka skulle komma att ske. Pappa och Linda hämtade hem mig och jag halvsov och mådde illa hela vägen hem.
Strax innan 20.00 kom jag hem, satte mig i trappen med spypåsen redo, och där kom det, allt på en gång! Galla och blod som bildade en kolsvart färg. Gjorde något så fruktansvärt ont att spy med öppna sår i halsen, men allt kändes det bättre i magen efteråt. Jag tog två alveodon och en ipren direkt, oxycontinen ska jag ta 1 inatt. Tittade mig i halsen innan jag la mig, stora vita beläggningar på såren syns, vilket är helt normalt och jag tror aldrig att jag har sett gomspalten så svullen, någonsin, den är sjukt stor! Nu ska jag fortsätta sova, som om jag inte har gjort det tillräckligt idag, men kan knappt hålla ögonen öppna, godnatt!
Kram Louise
Kommentarer
Trackback
